novell

Ett leende av döden 

Jag log ett falskt leende samtidigt som en ensam tår slingrade sig ner från min kind. Mobilen vibrerade och gav ifrån sig ett plingande ljud. jag tog upp mobilen. namnet ekade i mitt huvud. Leendet pressades ihop och fler tårar strömmade ner. Min hand for upp ovanför de svarta läpparna. Den svarta sminkningen smetade ut sig över det tårfyllda ansiktet. Jag tog ett djupt andetag och lyfte upp mobilen igen. Jag läste igenom den smärtsamma texten.   

"Din jävla fucking hora lämna mig ifred, jag vill inte ha med dig att göra längre, försvinn från min åsyn!"  Ännu fler tårar pressades ur ögonen. jag gömde mitt ansikte i mina händer. jag kastade mobilen i väggen och skrek för allt vad min röst tålde. Ensam hemma. pappa är på affärsresa och min mamma är väl med någon kille hon raggat upp på en bar.

jag kanske borde berättat vem jag är? I alla fall, jag är Kristy, en kvinna med ett krossat hjärta. jag är 16 år. Mitt liv suger mer än de flestas. Min mamma är en prostituerad slampa och min pappa alkoholist och knarklangare därför är vi rikare än få. jag är misshandlad i skolan mer än få. jag blir slagen, mobbad och utstött ingen bryr sig om det, inte lärarna heller för den delen. 

Efter en lång dusch klädde jag på mig mina svarta kläder. jag tuperade håret och tog lite kajal penna runt ögonen. jag slängde väskan över ena axeln och började gå mot helvetet nummer 2. Skolan.  

Jag öppnade den stora porten till helvetet. Det första som alltid bemötte mig var fula ord. Jag hörde hur orden: Bitch, jävla hora, slampa emo jävel och massa andra ord ekade i korridorerna men jag orkade inte bry mig. Jag ökade inte stegen för att folk kastade papper på mig. Jag lät papperna träffa mig. 

En kille ungefär ett år äldre än mig tryckte upp mig mot ett skåp. "Tror du verkligen du är något va? Bara för att du har en egen stil? Jävla fucking emo gå och dö!" Skrek han och slog till mig. Min kropp föll hjälplöst mot marken. Fler killar kom fram och började sparka på mig. Brydde jag mig? Nej. Allt var det samma som alla andra dagar. Blåmärken samlades på min kropp allt fler och fler kom varje dag. Det ringde in och killarna började gå mot klasserna. jag reste mig sakta upp. Verken av alla slag gjorde så att jag drogs bakåt. jag tog till alla krafter jag hade, tyvärr var de slitna och trötta. jag lyckades få mig själv att sitta upp. Jag tog tag om en skåp dörr och hävde mig upp. Jag vinglade till lite med det gick bra. Jag släpade fötterna efter mig. stegen ekade i den tomma korridoren. Jag öppnade dörren till klassrummet. jag orkade inte ens bry mig om att min lärare skrek åt mig. jag hann inte upptäcka att en fot åkte ut framför mig. jag föll framåt och än en gång slog min kropp i golvet. Denna gången orkade jag inte resa mig. Jag hade inte krafterna att ta mig upp. Min kropp var sliten och hade ingen energi kvar. Alla skrattade. Brydde jag mig? Nej. Skratten ekade i mitt huvud. jag log ett leende. Var det falskt? Det vet jag inte. Någon sparkade till mig. jag la mig i fosterställning. jag ville ju' trots allt försvinna... Detta kanske var bäst? Jag slöt ögonen. Och just i den sekunden visste jag att mitt liv inte är värt att leva. Det kanske fanns någon som jag där ute? Någon som är som mig? Tankarna tinade sakta bort. Jag började förlora mitt medvetande, min känsla, mitt liv... Än en gång log jag, denna gången bredare än någonsin, detta var trots allt första gången på 8 år jag lett ett riktigt leende... Och med det leendet försvann jag från denna värld som plågat mig så i så jävla många år...

//MIO